jema84

Jag har nu startat en blogg! Jag tror att det kan vara nyttigt att skriva av sig om sina tankar och funderingar.
Idag har jag vart ute och fikat med Johan Ö och Joakim. Det var trevligt! Som vanligt var Jocke både förtegen och passiv. Han gillar mig kanske inte allt för mycket, men han är inte otrevlig. Johan var som han brukar vara.
Jag ska ge er läsare en liten bakgrund om mig då kanske. Så att ni vet vem som sitter bakom detta tangentbord.
Henrik Per Göran Andersson var namnet...:P haha Man kan ju undra om mina föräldrar ville skämta när de döpte mig. Kallas till vardags för "Henke", vilket kanske inte är så ovanligt då man har mitt förnamn. Jag är 22 år. Pluggar på mälardalens högskola i Västerås, som förövrigt är min hem och födelseort. Jag har faktiskt förtvivlat svårt att beskriva mig själv då jag inte har så bra självdistans att jag kan se mig som den jag är... typ.
Men jag gör ett försök!
Jag tror att andra skulle beskriva mig som:
* Översocial.
* För snäll.
* I bland mesig
* Arbetsvillig
* Hög moral
* Vill vara ALLA till lags.
* Jämt glad
* Sällan ledsen (officielt)
* En liksom hygglig och trevlig kille.
* Falsk ( mitt ex, tycker det iaf. Jag är av annan åsikt)
* Rår om mina medmänniskor, så mycket att jag glömmer mig själv.
* Vill så gärna vara älskad.
* Homosexuell ( ja , jag är rätt säker på det numera)

Så det är vad jag kan tänka mig att människor tycker om mig. Jag tror att jag ska be att någon vän skriver en rad, så ni får någon annans prespektiv på saker och ting också.
I går hände en rolig sak. Jag snacka med en utav mina bästa killkompisar i 4 timmar i telefonen. Jesus! Vi blev så djupa och engagerade i det vi snacka om. Det var väldigt givande. Jag erkännde också att jag faktiskt varit kär i honom tidigare. Trodde aldrig jag skulle våga göra det. Men jag gjorde det. Nu är vi så goda vänner, att jag känner en rädsla att jag ska förlora honom. Så nu skulle jag inte vilja bli kär i honom igen. För den vänskapen vi har, det har man bara med en vän i livet kanske eller med sin pojkvän. Samtidigt så är jag ju av den principen att det är allt eller inget. Jag har ju redan "allt" med honom. Bara det att vi inte är intimt engagerade i varrandra. Vilket jag är glad för. Så varför skulle jag vilja byta bort det? Nej jag är nöjd med den relationen vi har. Man vet aldrig vad framtiden har att ge. Men jag skulle aldrig byta ut vänskapen mot kärlek om jag inte hade något riktigt bra att vinna. Som hans kärlek exempelvis. jag tror inte att jag har det. Så därför nöjer jag mig med relationen som den är.

Jag har nyligen också brytit mitt förhållande med min förra kille på ett mycket tragiskt vis. Vi har blivit ovänner. Något jag absolut inte vill. varför i helvete kan man inte bara skiljas som vänner? Jag försökte vara snäll. Men allt jag fick tillbaka var bara skit. Så tillslut tappade jag tålamodet och kasta skit tillbaka. Sedan dess har vi inte hörts i från varrandra. Jag bad honom dra åt helvete och han har nog bett mig dra åt helvete. Så ja... Nivån är ju inte direkt hög.

Jag skulle verkligen bara vilja ringa upp honom och säga att jag vill skiljas som vänner. Men vi hatar varrandra( eller älskar varrandra) så mycket att det inte går just nu. Allt är så "infekterat". Så jag låter det hela bero. Jag försöker sakta komma in i vardagen igen. Börja leva igen. För nog har detta tagit hårt på mig. Men jag kan ju inte bara lägga mig och dö. Det är han inte värd. I framtiden hoppas jag att någon av oss kan "bryta isen" och ta kontakt med den andre, och skiljas som vänner. För jag får helt enkelt inte frid i min själ förens vi har gjort det. Det har jag kommit underfund med. Spelar ingen roll hur mycket jag pratar med kurator, eller går på blodtryckssänkande mediciner. Jag får inte frid i själen förens jag har skiljts med honom som vän. Jag är nog jävligt sjuk i huvudet som är sån, men jag vet inget annat heller. Jag vill nog inget annat heller.

Men sammtidigt hur kan jag leva i en värld där jag tror att alla kan älska mig, eller tycka om mig. Det kommer aldrig ske. Så kanske är han den första som jag kommer hata för resten av mitt liv eller bli hatad av i alla fall. Jag kan fan inte hata. Speciellt inte de jag älskar/älskade, eller de som betyder mest för mig. Som min underbara familj.
Jag älskar er mamma och pappa. Mormor, du betyder massor för mig, jag tror du inte förstår hur mycket du betyder för mig. Min två yngre bröder. Utan er skulle jag inte orka finnas en dag till i denna sjuka värld. Ni ger mig trygghet, hopp och en ork som inte går att beskriva. Jag älskar er alla!

Så nu har jag fått skriva av mig lite. Kommentera gärna! Har du synpunkter? Så skriv ner dem. Jag tar gladligen emot konstruktiv kritik, så länge det inte handlar om min stavning.

Ditt hår.
Dina ögon.
Ditt leende.
Dina andetag.
Dina skämt.
Dina tårar.
Ditt ansikte.

Sakerna jag aldig mer kommer få se, röra, känna.
Alla dessa saker som är du och som aldrig mer kommer vara mina.
Att aldrig få se dig le mot mig igen, att aldig få se en tår falla från din kind.
Det är slut på detta nu, jag visste att slutet var nära men inte så här nära. Bara en vindpust bort.

Saknaden kommer vara stor.
Och du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.




Till Dig, även om du inte är värd den.

/ Henrik