jema84

Nu var det snart dax för att jobba igen. Är inne på min andra vecka på psyk. Det har gått bra och jag tycker att jag börjar väldigt bra komma in i min roll. Det är en omställning från att ha jobbat med med männsikor med somatiska bekymmer så ska man nu jobba med människor med psykiatriska bekymmer. Jag som normalt är väldigt glad och positiv samt serviceinriktad får nu tänka om lite. Det kan tillochmed tas som en förolämpning att vara glad. För hur kan jag vara så glad när patienten mår så dåligt. Man måste hela tiden tänka på vad man säger och inte säger. Man kan inte lova något som man ine kan hålla. Detta kan vara skillnaden mellan om patieten får en bra eller dålig dag.
Jag börjar allt mer känna den enorma pressen att jag snart är klar. mycket som ska göras klart samtidigt som man ska orka gå ett vanligt jobb, även om det bara är som en praktik. Trycket ökar så också kraven.
Men jag låter mig inte trampas ned av kraven utan vet att även om det nu skulle vara så att man inte bir klar helt, vilket jag endå tror att jag komer göra, så handlar det inte om många extra dagar.
Man är ju trotts allt bara en människa.

Ta hand om er där ute! Är det något jag lärt mig på psyk så är det värdet att ta hand om varrandra.